sömnig
Petra Mede sjunger inte så illa ändå. Det gör jag på SRs hemsida, tänker inte länka det.
Jag vill dansa, men köper kinapuffar. Jag vill skrika men syr. Jag vill äta men svettas. Jag har på allvar börjat förstå att folk tycker jag är frånvarande till mitt sätt. Inte flummigt förvirrad och rolig utan med tankarna någon annanstans, näst intill oförskämt ointresserad och som i en annan värld nästan konstant. Det dåliga med det här är att min reaktion är en slags blandning av häpenhet och chock med en känsla av att det var väl på tiden. Jag är ju medveten om det. Men jag vet inte om det. Det som är bra med det här är att nu påpekar det, får jag ju ett nytt perspektiv och jag inser först nu att det måste vara det som hänger ihop med min klumpighet. Jag välter inte saker och skadar folk oavsiktligt, men jag tappar balansen när jag står still, jag satte precis mitt eget saliv i halsen så pass illa att jag låg här i ett par minuter och rev upp halsen med mina hotsningar och kippande efter luft. Jag spiller stearin på mina bästa, stora fina teckningar och de tekniska prylar jag ägt som gått sönder har jag haft sönder själv. Sedan varför det är bra att jag kopplat ihop det vet jag inte, men den sortens uppenbarelser ger ju en liten känsla av tillfredsställelse, och det vore väl det som är bra i så fall. Det här skulle jag kanske skrivit på känslobloggen men jag orkar inte skriva där nu även om jag låst upp den. Folk har säkert slutat besöka den ändå. Om ett tag kanske jag börjar igen, men det är skönare att skriva här och inte känna att jag är ensam. Det bästa med den här bloggen är förresten lösenordet, synd att jag inte kan dela ut det hur som helst för det är himla fint. Blir glad varje gång jag ska logga in. Faktiskt. För ungefär en halv minut sedan sneglade jag på melodifestivalen, och exakt under de skundrarna svepte kameran förbi Katrin Skoglund som satt i publiken, och jag blev så glad. Hon är en gladmamma och förra helgen hade jag trevligt me henne. Igår hade jag trevligt med hennes barn.
