we look so good

den där långa killen med spretigt hår som brukar prata med många som jag känner och jobbar på bishops arms men hänger på trägårn och ofta ser lite arg ut och tittar jättekonstigt på mig, som om jag var 13, blev vän med mig på facebook nu. jag älskar sånt här, för det är så pinsamt. jag har ju ingen anledning att tacka nej, alls. har man någonsin det på facebook? vi har aldrig sagt ett enda ord till varandra, men jag VET att båda vet mycket väl precis vilka vi är (eller ja, vem den andre är) och att vi båda brukar vara på trägårn och vilka vi brukar umgås med. vad har han planerat nu, att hälsa nästa gång han ser mig? det lär han ju inte göra. men om han gillar min facebookstatus tillräckligt många gånger kanske han känner att det är okej någon gång i december typ, när vi råkar stå vid samma bord pga. gemensamma bekantskaper. att känna någon har blivit ett diffust begrepp.

för övrigt har jag köpt saker idag. och allt är sånt där som handlar om hur man ser ut. skäms inte. ikväll bjuder mamma på trerätters, jävlar nu är jag hungrig. och munter. hejhej!


(och så är jag disträ och lite trött och aningen svettig)

Kommentarer
Postat av: Mia blir förskräckt

Det är väl inte han med köttig näsa du menar?! som äger bishops????

2009-10-05 @ 19:50:52
URL: http://kazakstanisbajs.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0