popdjur

känns som att jag är gjord av glas. jag skrev att farmor var det, en gång. sedan skrev jag en låt om det. på fredag ska jag sjunga den på allégården. jag har blivit så trött på alla röster och ansikten, faktiskt. så fort jag går utomhus njuter jag, ju sämre väder, desto bättre. desto verkligare, liksom. ingen jävla låstasårstid som sommaren, när allt är "så himla skönt". jag lyssnar på ingenting, och det är lika bra som anders sade att det är. väntar på en helg att vila upp. glömmer alltid att den helgen inte finns.

jag vet att din telefon är sönder, men snälla ring mig som ingenting sjunger, och säg bara att vi kan fika lite. även om du hatar fika, jag vet, men, snälla. jag skulle gråta av lycka hela vägen till fiket, vara röd om kinderna så där som ser friskt ut, och så skulle du tro att jag var pigg och bli pigg av det själv. och sen skulle vi lägga oss på bron. inte för att jag någonsin frågat någon annan, men det känns som att du är den enda som skulle vilja göra just det med mig.

imorgon är det för sent.