popdjur

en gång skrev jag på den här bloggen att jag ville ta studenten. jag ångrar mig djupt. är så sinnessjukt avundsjuk på alla människor som får gå i trean på gymnasiet och glida runt. "plugga", vara med alla man gillar och sura över att cafeterian bara tar kort. sluta vid det här dagset och gnälla lite över det, "för det är ju faktiskt fredag". det är ett under att man kunde tycka att livet var komplicerat då. nu måste man bestämma själv vad som ska hända. och jag vill inte plugga, jag vill inte jobba och ibland undrar jag om jag ens vill resa. jag bor jättebra med min gädda som jag älskar, och lisa och rebecka är hur fina som helst och jag är asglad att jag har träffat människor som jag vill umgås med på riktigt och inte bara för att vi läser samma kurs. men det är som att jag går runt och väntar på att någonting ska hända hela tiden. som om det här bara är ett vakum innan det där stora som är på riktigt händer. typ som att den här hösten figurerar med öronproppar i öronen som skapar det burkiga ljudet där konturer är svåra att urskilja, och som är iklädd de där halvfula kläderna som du tar på dig när allt annat är i tvätten.

copywriter, ja visst, jo men varför inte? men aldrig nu. jag är ju bara barnet, som bara vill döna och vara bidragskung forever